Tja, i går kväll fick vi en tid hos våran eminenta tränare i Mellerud, så då var det bara att slänga seg i väg! Calais blev kränkt, chockad och lätt deprimerad då hon förstod hon skulle i väg, så det skulle hon INTE!
Fram med Mimmi, Mimmi på, Calais på, Mimmi ut, så körde vi. Hmm!
Väl där uppförde hon seg bettre än någonsin, skal tro det var fördi hon hade gått ett pass på morgonen. Så red vi lite runt runt med symaskinen på. Anna hjalp oss å få ned tempot, när det är bra tycker jag att suget framåt försvinner, det är något jag måste jobba på. Att hon ska jobba i en låg rund form ( LRD!) MED stöd och stanna där! Lugn ska det vara! Så var det galoppen, till vänster fick vi jobba på bärigheten, till höger fick vi jobba på h. skulder in, vände runt innersjänkel, rakrikta, h. bakben under kroppen. Det var inte lite det, vi lyckades inget vidare häller till höger, men jag förstod nog vad vi skulle jobba med och hur.
Massor med läcksor, inte mycket som var bra om nogot. Men jag är glad endå, att jag nu kan RIDA Calais ger meg så mycket glädje.
Vi kan åka, jag har en ridhäst!
Fin häst dessutom, lite mycket egen vilja och energi bara, men det ska nog gå bra endå. När vi skulle åka hem var det ingen der till att hjälpa meg att lasta, så då lastade jag själv, och det gick! Jag säger det bara, skam den som ger seg!